lovisacarlsson'

När du tittar ut genom fönstret, vad tänker du på då?
Idag när jag tittade ut genom mitt fönster, då såg jag en bebisfågel, den finaste fågeln jag någonsin sett. Den flög som om den vore berusad. Den vajade hit och dit, dit vinden förde den. Tillslut blev det för tungt att bära sin egen kropp, så han var tvungen att landa. Han crashade in i Lindas bildörr, den vita lilla bilen. Han slog i huvudet, inte så illa, och crashade sedan vidare ner mot marken. Han reste sig, hoppade upp tillbaka på sina fötter. Och försökte flyga igen, bära sin egen kropp, sin egen tyngd. Han vajade till höger och vänster nu också, tillslut crashlandade han in rabbatterna. Så låg han där, bara ett kort ögonblick, hoppade sedan upp igen, och flög vidare. Den här gången flög han åt ett helt annat håll, eftersom vinden hade vänt. Han crashade in i ett träd, där fastnade han med ena vingen, och där hängde han.
 Jag sprang ut och tog ner honom. Jag höll hans kropp i mina händer. Jag kände hur varm hans kropp var. Han kvittrade och tittade upp på mig. Jag blev förtrollad. Han började flaxa med vingarna. Jag satte ner honom på marken. Ville inte riskera att han skulle crasha när jag slängde iväg honom. Återigen försökte han flyga, men utan resultat. Men är inte det vad livet handlar om? Att man faller. Om och om och om igen? Men man tar sig upp, om bara för en liten stund, men man tar sig ändå upp, när man gör det så vet man att man kommer att falla. Ibland måste man få hjälp av någon annan. Någon som kan. Ibland är det så. När jag har fått hjälp, när jag har löst problemen, då kommer min kropp vara lika varm som den lilla fågelns.