lovisacarlsson'

Den här dagen har sugit så jävla hårt.
Älsk har åkt hem! :( 
Jag får aldrig svar.
Jag mår inget bra längre. Jag har tänkt, alldeles för många tankar jag borde undvika. Varför bygger jag upp scenarier som redan utspelats, om och om och om igen i mitt huvud?

Imorgon ska jag försöka komma härifrån, ska träffa alexandra då istället för ikväll.

---

Ser mig själv rakt framifrån. Jag skriker något, men jag hör inget. Jag hör inte mig själv skrika, även fast jag vet att jag skriker, jag ser att jag skriker.

Varför spelar jag om det här? Det är som att gå igenom allt, igen. Drömmarna är så verkliga, alla detaljer finns där. Jag kan till och med känna lukter. Jag känner att jag fryser, jag skakar. Känner att jag blöder näsblod, men jag kan inte vakna hur mycket jag än försöker.

Har letat igenom hela Google efter bra psykologi sidor som kan förklara varför jag gör såhär.
har börjat fundera, är det mitt sätt att gå igenom det som hänt?
Är det såhär jag kommer att ta itu med det?
jag vet inte om jag kommer att klara av det. och jag vet inte man kanske ska lämna saker som de är?
Låta det göra lika ont som det alltid gjort. Det här kanske var det jag var född till. Det kanske finns en mening med allt, att det är så det ska vara.

Nu backar jag. Nu går jag tillbaka till mig själv. Där har du din depression. Där har du ditt sorgliga slut. Jag är ditt sorgliga slut.

---

Fan, jag bryter ihop nu.